Hursomhelst, det var inte det jag ville komma till, utan till något annat som reportaget handlade om.
Common Cause, som analyserat forskningsdata kring mänskliga värderingar, har kommit fram till att de yttre värderingarna tar över allt mer i våra liv. De nämner framgång, prestige och utseende som yttre värderingar, medan inre värderingar exempelvis kan vara omsorg om andra, samhörighet med naturen och rättvisa. Det är här det börjar bli riktigt intressant. Jag upplever att de inre och yttre värderingarna smälter ihop. I mina kvarter tycks det ofta handla om att poängtera hur mycket tid och energi man lägger på de inre värderingarna. Det är
viktigt att berätta att man varit på ett härligt bikramyogapass, att man handlar ekologiska tomater (helst på
Bondens marknad) eller att man generellt gör medvetna val. Det är prestige i det. Tecken på framgång och medkänsla.
För vems skull svettas man sig igenom ett yogapass? För vems skull köper man Saltå Kvarn-mjöl? Är det en del av ens image eller är det så att man är genuint engagerad? Det sägs att människor ofta tror sig vara lite godare än de egentligen är, speciellt vad gäller inköpsvanor. Frågar man personer på väg in i mataffären vad de brukar handla är de tydliga med att de alltid väljer det ekologiska alternativet, om det fanns ett sådant. I verkligheten förhåller det sig tydligen inte alls på det sättet. Folk låter för det mesta andra faktorer styra - priset, personliga preferenser, rekommendationer. Men det låter ju fint att säga att man handlar ekologiskt. Och säger man det tillräckligt många gånger, så börjar man nog tro på det själv också. Hur var det nu med image och yttre värderingar? Jag är väl också en
LOHAS, om man nu ska kategorisera och placera i lådor.
Hur många poäng scorar du i Lifestyle of Health and Sustainability-testet?
Läste också
ledarskribenten Johan Erikssons kommentar till Eskil Erlandssons Sommar i P1, som jag ännu inte hört. Han hade tydligen pratat om den levande landsbygden och vikten av att veta var maten kommer ifrån. Johan Eriksson:
Visst finns det tecken på att mattrenden kopplar ett fastare grepp om den svenska folksjälen. Du kan snart inte öppna en tidning utan att se ett recept. Du kan knappt slå på tv:n utan att få syn på en tv-kock. Det är hemmakockar, skolkockar, mästerkockar, resande kockar, kändiskockar och elaka kockar. Skandinaver tycks ha en omättlig aptit på mat. Och vår mattradition ökar snabbt i uppskattning världen över. Gourmetkrogen Noma i Köpenhamn har utsetts till världens bästa restaurang tre år i rad.
"Den svenska folksjälen"? "Vår mattradition"? Precis som Stillhet-reportaget så tror jag att det finns grupper av människor som har ett genuint intresse för matens ursprung. Men annars är det nog dessvärre så att den omättliga aptiten mest handlar om läsk och halvfabrikat. Och aptit på låga priser. Inte att stå på Nomas väntelista. Vad skulle Common Cause säga om de värderingarna?