Rustad för undergång

I senaste numret av Filter handlar en av de längre artiklarna "Den stora oron" om hur självhushållningskurser trendar och att allt fler drömmer om att flytta ut på landet. Som traditionen bjuder i magasinet redovisas på ett stort antal sidor hur många människor väljer att lära sig bruka skogen, bygga hus och leva på det som den närliggande jorden ger. Varför? Tja, av lite olika skäl. Men bland annat för att mycket pekar mot att vi inte kan fortsätta leva som vi gör idag. Det har länge talats om att oljan kommer att ta slut (ja, hur det ligger till med den saken råder det delade meningar om), att komplexiteten i samhället kräver mer och mer energi för att fortsätta rulla på. Tillväxt, börskrasch, bostadsbubbla.

Så klart har väl jag också tänkt tanken om "det enkla livet". Att det vore skönt att leva närmre det ursprungliga. Inte behöva klämma på ett frigolitpaket sockerärtor från Kenya eller tvingas köpa mjölk som skumpat halva landet runt. Självhushållningskursens föreståndare Michael Raaman säger till Filter:
Det finns ett stort sug efter de här kunskaperna. Jag har funderat mycket på var det kommer ifrån. Vi levde närmre naturen förut. Allt från möblerna vi satt på till köttet och grönsakerna vi åt kom från naturen omkring oss. Och kunskaperna om hur man tog tillvara på resurserna gick i arv. Nu när allt köps färdigpaketerat i affären saknar vi sambanden. Kunskaperna om hur man självhushåller har nästan försvunnit på bara två generationer. Men diskussionen om människans förhållande till naturen växer. Folk vill förstå sambanden mellan sitt eget agerande och miljöbelastningar. 
Jag funderar över om detta uttalande gör mig stressad eller lugn. Jag minns att jag redan som lite grubblade en hel del över det där med jordens resurser. Och så sent som förra veckan förde jag ett snårigt resonemang om just begreppet komplexitet utan att veta att det var det jag gjorde. Joseph Tainters förståelse av begreppet komplexitet utvecklas i Filter-artikeln. Hur många led det finns t.ex. i produktionen av en bil, är något som sysselsätter David Jonstad i boken Kollaps - livet vid civilisationens slut. Naturresurser, leverantörer, underleverantörer, 20 000 komponenter, fabriker, marknadsföring, IT-system, logistik. Jag hade samma tanke men om linfrön. Det är svårt att förklara sådana tankar. Det där som försiggår i huvudet i olika skikt. Hela världens komplexa sammansättning. Allt det där som får världen att snurra på. Ja, och linfrötanken är väl lite mindre stökig än biltanken. Att linfrön är så små, att det kan produceras så många att det räcker till och blir över. I alla bröd och i müsli och jag vet inte allt. Ja, nu när jag skriver om min linfrötanke framstår den ju som rätt platt och fånig. Men där och då, på Skånegatan var den svindlande. 


I Filter-artikeln intervjuades ett flertal personer som valt att gå självhushållningskursen. De flesta hade helt olika bakgrund. En hade barndomsminnen som involverade trädkramning, en annan var professionell bagare, en tredje var produktionschef av keso. Samtliga kände att det liksom inte räckte att leva ekologiskt PK-liv:
De köpte ekologisk mat, men plågades av att de inte visste hur de skulle ta tillvara på äpplena i trädgården och alla andra resurser. 
Jag plågades alltså redan som barn av de där tankarna med ändliga resurser. Speciellt något jag läst om mensskydd. Att det inte skulle finnas mensskydd i framtiden. Gud, vad jag grubblade över det. Hursomhelst, det där med att man tror sig leva klimatsmart, men ändå är så långt ifrån "det naturliga" är något som jag hela tiden återvänder till. Jag vill inte påstå att utarmningen av självhushållningskunskapen skett på två generationer i min familj. Men nog är den urvattnad. Jag har ett hum om en hel del, men inte skulle jag kunna "nacka en tocke" som min farmor. Men skulle steget till självhushållning vara enkelt för mig? Att barndomens livet på landet skulle ha satt sådana spår så att jag ser sambanden? Är jag rustad för kollaps och undergång?

Etiketter: , , , , , ,