Istället för Bokmässan

När jag var liten hette spektaklet Bok- och biblioteksmässan, idag i folkmun "bokmässan". Ibland åkte jag dit tillsammans med min mor och hennes lärarkolleger. Den ursprungliga målgruppen, gissar jag. Jag tillhörde alltså inte en överrepresenterad grupp människor. Jag var liten och jag fattade inte vad Prozac var för nånting. Än mindre varför Regina Lund satt och läste högt ur en bok med samma namn. Genom att spåra den litteratur jag tydligt minns kan jag också sätta årtal på när jag var där. En titel som Guppy till kvällsmat glömmer man inte. 1994 alltså. Snart 20 år sen. 


Twitterflödet är svårt smittat av #bokmässan. Det är toaköer, bakfyllor, Björn Ranelid, debatter, Treo, fula vyer från hotellrum och förkylningar. Jag kan inte påstå att jag blir lockad av att åka dit. Någon beskrev det som ett Way out West för den lite äldre generationen. Och Way out West är redan hyfsat vuxet på så sätt att det inte går att tälta i Slottsskogen.


Södermalm präglas nu av de som Göran Hägglund kallade "verklighetens folk". För alla kulturjournalister och författare har lämnat ön och åkt till Göteborg. Enligt DN:s Åsiktsmaskinen ett ypperligt tillfälle att besöka muséer och restauranger. Jo. Om det inte vore för lönehelg. I fredags var det stört omöjligt att få ett bord för två på en anständig restaurang. Igår fick vi se Palme på bekostnad av nackspärr. Note to self: framöver ska min mat- och kulturkonsumtion i offentlig miljö ske helgen före lön. 


Palme då? Ja, jag är tacksam över svartvita och lugna bilder med tanke på min placering i salongen. Men den var helt klart sevärd. Palme-mordet är det som överskuggar min, och säkert många andras, bild av Palme. Jag var 3,5 år då han mördades och väldigt upptagen av att teckna detta mord. Det var polisbilar, "Lisabet", pistol, blodpölar och sirener. Men Palme? Njae, ingen direkt uppfattning. Som alltid när det är en film (eller bok) som sveper över en lång historisk period och inkluderar händelser och skeenden som Vietnamnkriget, Norrmalmstorgsdramat och folkhemmets grundande vill jag pausa och trycka på en hyperlänk. "Stopp stanna, kan vi inte fördjupa oss lite i den här händelsen? Jag vill veta mer om Stockholmssyndromet!" Min frustration över min bristande allmänbildning eller kanske vetgirighet är väl både en välsignelse eller förbannelse, beroende på hur man ser på saken. Jag sörjer dock fortfarande det faktum att min kunskap vad gäller samtidshistoria har skrämmande brister.


Anledningen till denna arla söndagsmorgonstund är att jag väntar på sista jäsningen innan bjässen till bröd ska bakas av i den varma ugnen.

Etiketter: , , , , , , , ,